Vad säger filosofer och pedagoger?

Pedagogik och skapande har sina förespråkare genom historien tex Schiller, Goethe, Ellen Key, Hans Larsson, Vygotskij, Dewey med flera. Trots detta så nämns ofta det kreativa elementat i pedagogiken i en bisats i böcker om pedagogik. Skapande pedagogik är bra… men sen utvecklas det inte vidare. Det har förundrat mig en hel del under utbildningen. Bernt Gustavsson skriver:
"Den brist som är uppenbar i den litteratur som behandlar techne är att konst och estetisk kunskap blir sparsamt, för att inte säga snålt, behandlad. Estetisk kunskap som techne är i den aristoteliska meningen själva framställandet, skapandet, det produktiva. Estetisk kunskap som fronesis behandlar konsten som ett kunskapsmedel."
(Gustavsson, Bernt, (2001) Kunskapsfilosofi. Smedjebacken: Wahlström & Widstrand.)

Varför verkar det vara så svårt att närma sig skapandet inom pedagogiken? Som jag ser det har sitt ursprung i synen på konsten och vad den ska ha för roll i samhället. Samt synen på skapandet, kreativiten och leken å andra sidan.

Först, vad är estetik?

Estetik, (av grekiska aisthesis: förnimmelse, känsla), i vid bemärkelse läran om det sköna i natur och konst. Estetiken ingick ursprungligen i filosofin. Ställning som särskild vetenskapsgren fick estetiken genom den tyske filosofen Alexander Gottlieb Baumgarten (1714-62) och Friedrich von Schiller, vars estetiska författarskap fick mycket stor betydelse. I dag behandlar estetisk forskning mestadels konstverks tillkomst- och användningssätt, olika konstarters särarter och förhållande till varandra, våra upplevelser och värderingar av konsten, samhällets påverkan m.m.

På 1700-talet fick den estetiska verksamheten en annan prägel än den haft tidigare, i och med att konstakademierna kom till ansågs inte konstnären längre vara hantverkare som tidigare. Konsten med stort "K" visades på muséer och både konsten och konstnären blev svåra att förstå sig på. Konsten analyserades av de som ansåg sig vara ämnade för det och gemene man hade svårt att ta del av den. Den fina konsten, salongernas konst har sedan präglat även skapandet och estetiken i pedagogiskt hänseende.
Om man förespråkar skapande och kreativitet i undervisningen så kan man inte komma ifrån den tudelning som finns mellan "hög- och lågkultur".
Högkulturen har sin debatt och sitt forum på kultursidor och inom snäva kretsar, "vanligt folk" har inte stort intresse för den och tycker att den mest är navelskådande.

För Baumgarten som myntade begeppet estetik var det estetiken den utforskandet av kunskap som kommer ur sinnesförnimmelser. Han indelade de olika kunskaperna i höga och låga. Logiken och förnuftet ansågs vara de höga medan de som var sprungna ur sinnesförnimmelserna ansågs vara de låga.
Gotthold Ephraim Lessing försökte kombinerade fem sinnens med vad som då var de sköna konsterna: arkitektur, skulptur, målning, musik och poesi. Som lägre sinnen ansåg han smak, lukt och beröring. Som Sundin påpekar så har de senare sinnena verkligen fått ett uppsving i konstlivet kring år 2000.
I och med Kant så blev konsten starkare förankrad som det estetiska. Konsten var - "det sköna" och "det sublima", en upplevelse av nästan andligt slag.
På 1800 -talet började det sköna, det goda och det sanna att ifrågasättas. Strindberg har skrivit om detta. Sanningskravet och skönhetskravet separerades.
(Sundin, Bertil (2003) Estetik och pedagogik i dynamisk balans? Smedjebacken: Mareld)


Inom pedagogiken har estetisk fostran kallats: aktivitets pedagogik, reformpedagogik, progressiv pedagogik m.m.
En av pionjärerna är Ellen Key som var reformpedagog och ansåg att om människor fick leva i en estetisk miljö så blev de självmedvetna och barns utveckling skulle förfinas.

John Dewey (som bl. a. Ellen Key introducerade i Sverige) sätter betraktaren och lyssnaren i fokus. Han ville ta bort gränserna mellan känsla och tanke, mellan konst och konsthantverk.

"Den process som man finner hos konstnärer finns i allt intelligent och kreativ mänsklig aktivitet, och konst kan därför inte skiljas från resten av livet."
(Dewey i Sundin, Bertil (2003) Estetik och pedagogik i dynamisk balans? Smedjebacken: Mareld)

Dewey ansåg att lärande måste integrera delar som perception, emotioner och upplevelser och att det estetiska ska ingå som en del i våra vardagserfarenheter.

Antroposoferna har en form av estetisk pedagogik grundad av Rudolph Steiner, de arbetar med färgval för olka åldrar, rörelse och musik.
Bauhausrörelsen med sin Levande Verkstad är en pedagogisk rörelse. Loris Malaguzzi ("ett barn har 100 språk") startade Reggio Emilias pedagogik, där barnen arbetar mer som forskare i samhället. Det finns många pedagogiska metoder som man kan fånga delar av och använda inom den "vanliga" pedagogiken.

Vygotskij var en av dem som haft stort inflytande på pedagogiken. Han har skrivit mycket om om kreativitet och fantasin:

"Fantasins skapande aktivitet är direkt avhängig av rikedomen och mångfalden i människans tidigare erfarenheter, eftersom dessa erfarenheter utgör det material som fantasikonstruktionerna byggs av. Ju rikare en människas erfarenheter är, desto mer material förfogar hennes fantasi över. Ett barns fantasi är fattigare än en vuxen människas, eftersom dess erfarenheter är mindre rika."
(Vygotskij, Lev S (1995) Fantasi och kreativitet i barndomen. Göteborg: Daidalos)

Vidare skriver Vygotskij som ovan att barnet kan föreställa sig mindre men samtidigt så tror barnet mer på produkterna av sin fantasi och kontrollerar dem mindre.

"Den kommande människan uppnår allt med hjälp av den skapande fantasin; att orientera sig i framtidens värld och skapa ett beteende som grundar sig på denna framtid och utgår från den är den allra viktigaste funktionen hos fantasin"
(Vygotskij, Lev S (1995) Fantasi och kreativitet i barndomen. Göteborg: Daidalos)

start - varför skapande? - filosofer och pedagoger - erfarenheter - övningar